Media och Maria Lang

maj 23, 2016

Förra året läste jag om Mördaren ljuger inte ensam, den enda Maria Lang-bok som finns i föräldrahemmet. Den kittlade min nyfikenhet ungefär som den gjorde första gången jag läste den. Dessa olika människor, mer eller mindre tilltalande och motbjudande, den lummiga gröna naturen och så den onda bråda döden. Vem är så ond, vem har ett motiv, hur gick det till?

Sedan dess tycker jag mig ha läst om den gång efter gång i svenska media. Att rapportera mordfall i vacker svensk landsbygdsmiljö som om det var en pusseldeckare tycks vara den nya trenden. Och i god pusseldeckaranda börjar man långt innan domen har fallit. Långa reportage där man i detalj får lära känna de inblandade. Och det är inte kvällstidningarna förbehållet, det är de seriösa morgontidningarna som förser oss med verklighet som om den vore fiktion. Först var det förstås Lisa Holm i alla möjliga media. Men med tanke på att det först var ett försvinnandefall, där det faktiskt finns anledning att påkalla allmänhetens uppmärksamhet, har jag viss förståelse för engagemanget. Det som fick mig att haja till rejält var när Sydsvenskan rapporterade om mordet i Stidsvig på det här sättet på första rättegångsdagen. Den som pekas ut i reportaget dömdes för mordet, och jag antar att journalisten hade insikt i hur stark bevisningen var. Men ändå – borde inte det här reportaget ha väntat till efter att domen fallit?

Mellan kastanjer och rosor

maj 16, 2016

Jag vet inte om det finns hägg i Portugal och syrener är ovanliga, fast de trivs tämligen bra. Men rent metaforiskt är det även här just nu den där tiden då man skulle vilja koppla bort allting och bara vara. Varför jag inte gör det, jag som har ett ganska fritt yrke? Tanken föresvävade mig i år, att ta ett par dagar ledigt och gå en bit på kustleden mot Santiago de Compostela. Och det var tur att jag inte gjorde det, för lågtryck efter lågtryck drog in och snarare än att vandra fri för vinden fick jag dra på mig min nyligen färdigstickade ylletröja.

IMG_20160516_063018

Men nu, nu tycks det ha slutat regna. Och så här såg det ut när jag tittade ut genom fönstret strax efter klockan sex i morse. Jag gjorde i ordning i täppan igår så att jag kan trivas med att sitta på kökstrappen alldeles nedanför de här rosorna. Och nu vill jag egentligen bara sitta där. Så till den grad att det grämer mig att jag kommer att vara bortrest tisd-torsd. Hela två mornar som jag inte kan sitta där.

Människor man upptäcker först när man läser att de har dött

maj 6, 2016

Jag vet inte om jag någon gång varit så medveten om hur människor försvinner från världen som det senaste kvartalet. Och det är inte människor som står mig nära, det är de människor som ni också känner till, de stora musikartisterna som försvunnit sedan årets början. Jag hittade just några ord som fångade detta så mästerligt

Det här året börjar inte bra. Eller så börjar det bra någon annanstans, om man tror på att det finns en annan plats någonstans som fylls av allt fler goda människor.

De orden hittade jag i dödsrunan över Luísa Cortesão, en diskret och mycket intressant portugisisk konstnär som jag skam till sägandes aldrig hört talas om. Se henne här och lägg lite poesi till er fredag. .

 

Ibland undrar jag om det vore bättre att vara auktoritär

april 27, 2016

Jag försöker vara en chef man kan resonera med. Men ibland undrar jag om det är värt det. Jag är lika ensam som resonabel chef som jag skulle vara som auktoritär. Och så tvingas jag svara på de absurdaste frågor som ingen skulle ha fått för sig att ställa till en auktoritär chef. Idag var det frågan om jag inte hade övervägt om vi skulle kunna dela utrymme med en annan forskningsgrupp än den vi arbetar tillsammans med. För frågeställaren störs av deras sätt att arbeta. När man som chef måste svara att det är jag som fattar beslut om den typen av strategiska frågor, då känns det som man bygger in sig vidare i sitt ensamma torn. Men det finns inget annat svar att ge.

Jag önskar dessutom att jag hade mer humor än humör. För jag borde skratta åt det absurda i det här, men jag blir förbannad i stället.

Arbetsfördelning

april 26, 2016

Uppgifter som tillfaller P:

  • plocka ur diskmaskinen
  • laga mat (utom efterrätter)
  • ta hand om döda smågnagare som katten kommer med

 

Åtta timmar om dagen

april 22, 2016

Min medarbetare ser indignerat på arbetsmiljöansvarig och säger att hen måste koncentrera sig på krävande intellektuellt arbete som inte går att göra när andra pratar åtta timmar om dagen.

Jag  undrar var hen får in de åtta timmarna när det sällan ens är åtta timmar mellan när hen kommer och hen går och hen dessutom tar en timmes lunch.

Just nu som chef är jag förbannad på folk som kräver mer än de är beredda att ge.

(Varför arbetstid ens är en fråga? För att vi inte har stämpelklocka. För att vi har ett intellektuellt arbete där det är viktigare att man gör vad man ska än att man är på plats åtta timmar om dagen. Men jag har ett par medarbetare som jag tror skulle göra mer om de jobbade mer och som jag egentligen tycker gör för lite. Fast jag också inser att det inte skulle lösa frågan om jag krävde att de var på jobbet åtta timmar. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra åt den saken)

Det här med arbetsledning

april 20, 2016

Idag har jag lärt mig att jag ska blanda in occupational health and safety på ett tidigare stadium. Eller, jag vet inte om det fungerar, det är för tidigt att säga.

Men medarbetare som ber mig om särskilda eftergifter för det ena eller det andra har varit en huvudvärk för mig ett tag. Det är fasen så svårt att dra gränsen mellan att vara förstående och flexibel å ena sidan och att eftergifterna bara blir fler och fler å andra sidan.

Nu blev en sådan situation helt drastiskt en OHS-fråga genom personens psykiska reaktion. Men det lärde mig att jag faktiskt skulle kunna säga att så här och så här långt kan vi anpassa oss. Om det fortfarande inte fungerar för dig då så får vi ta upp det med OHS.

Om OHS kommer och säger att den här personen kan inte sitta vid det här skrivbordet, då gör jag naturligtvis något åt det. När samma person kommer till mig och säger att hen inte kan sitta vid det här skrivbordet som är precis likadant som det alla andra sitter vid, då blir jag nämligen skeptisk.

Hur fasen jobbar man i ett kontorslandskap?

april 20, 2016

Just nu tycker jag vi sitter fast i en rävsax på jobbet. Min forskningsgrupp är uppdelad i två halvor, en som anser att de inte får lugn och ro tillräckligt i det utrymme med öppen planlösning som ska inhysa min forskningsgrupp och en annan, och de som tycker det är fullt OK.

Jag tycker att den första gruppen överdriver problemet. För att hantera saken går de någon annanstans och sätter sig (t ex i biblioteket). Under tiden de inte är här är det ofta tyst och lugnt långa perioder. Samtidigt känner jag mig tvungen att hyssja på de andra när de blir högljudda – fast det verkar komplett löjligt när de känsliga har gått någn annanstans i alla fall.

Dessutom bidrar det här till en för tillfället växande känsla hos mig av att folk bara kräver. Jag vill inte bli en gammal surkärring, men det är faktiskt ett faktum att jag när jag började här för femton år sedan fick erövra allting själv.

Så sopar vi under mattan igen

april 18, 2016
  1. Det var en hektisk vecka innan jag åkte och under tio dagar har jag bara svarat på de mest akuta mejlen. Så nu har jag 200 att bearbeta på ett eller annat sätt. Utöver de 100 jag inte hade bearbetat innan jag åkte. Jag döper drastiskt om arkivet för de äldre till A2 – to process och skapar ett nytt arkiv som heter A1 – to process och föser in de nya obearbetade i det. Så ligger de i alla fall inte längre i inkorgen. Så småningom kommer jag genom dem.
  2. Låt mig aldrig bli som kollegan i projektet som ägnade fem minuter åt att passivt-aggressivt tala om allt han hade att göra måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag som anledning till att han inte kunnat göra något i projektet. Som han får betalt för att arbeta i. Som han själv påtagit sig, liksom nästan allt det han rabblade upp. Vuxna människor som inte kan hantera sin egen kalender är jag less på. Jag har för många sådana i min omgivning.
  3. Låt mig också lyckas hålla fast vid en annan disciplin vad gäller mejlen. För det är mycket effektivare att ignorera dem under större delen av dagen och ta itu med dem sedan. Massor av ointressanta konversationer man inte involveras i.

En vit ros öster om ån

april 16, 2016

Jag gick till konsthantverksaffären Öster om Ån i Uppsala för att köpa mig en mugg. Det gjorde jag senast jag var i Uppsala också, för ett par år sedan, men då kunde jag inte bestämma mig, så det blev inget köpt. Egentligen kunde jag inte det den här gången heller.

Men de enda muggar jag mindes från förra gången var Åsa Falkenberts med blommotiv. Och de fanns fortfarande. Och de är verkligen de mest speciella, de hänger från sin alldeles särskilda gren i hantverksträdet.

Öster om Ån har funnits i många år, men som student hade jag ju sällan råd att köpa något. Så den här muggen är en blinkning åt mitt tjugotvååriga jag också.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.