Litteraturquiz

september 3, 2015

Varje gång jag har köpt en bok det senaste året har jag tänkt på hur jag kunde lagt de pengarna på en ebokläsare i stället. Men igår slog det mig att om jag gjorde det och tillämpade det rationella elektroniska inköpandet fullt ut så bleve det aldrig mer några spontaköp på flygplatser och åtföljande oväntade läsupplevelser. Och det senaste året har det hånt mig tre gånger redan. Nu tänker jag dela med mig av gårdagens. Jag har inte läst färdigt än, men det här är redan i första kapitlet. Reglerna är som vanligt: 1) Om du vet, avslöja inte bok och författare utan ge ledtrådar till andra, och 2) om du inte vet så får bra frågor svar i kommentarsfältet!

Although there was little real emotional communication between us, my mother and I had our moments of closeness, almost all of them when we laughed together. She had quite a sharp sense of humour – and as I got older I discovered to my surprise that she also laughed at jokes that were rather dark, if not quite black. I remember on one occasion listening to her as she methodically itemised all the reasons why she didn’t want to go on living, while I experienced my usual sense of glum failure at my powerlessness to help. Then I heard myself say,

‘Mother, I have an idea.’

‘Oh? What’s that?’

‘I know a little man who lives in Fulham, and if you’re still feeling this way next week, I could have a word with him if you like – but only if you like – and he can come down to Weston and kill you.’

Silence.

‘Oh God, I’ve gone too far.’,  I thought. And then she cackled with laughter. I don’t think I’ve ever loved her as much as I did at that moment.

Följer inte mönstret

augusti 26, 2015

När jag går tidigt till jobbet händer det att jag möter en kvinna som är ute med en grålurvig hund. Hon är i sjuttioårsåldern och tämligen spänstig, om aningen rund. Hon har kortklippt grått hår, stora guldfärgade ringar i öronen och är alltid klädd i t-shirt och byxor. Jag tror att hon bor i ett av de slitna fattigkvarteren, för jag har sett henne komma därifrån. Men hon ser inte alls ut som de typiska invånarna där, de äldre kvinnorna bär alltid klänning och oftast ett förkläde utanpå, går ofta i tofflor och färgar och rullar upp håret.

Det här kan jag inte låta bli att tänka på. Jag tycker om när människor inte följer mönster.

”Såg du inte att där är violett i jorden?”

augusti 25, 2015

Kulturradion Special om den österlenske målaren Gerhard Nordström.

Den jorden finns i mitt hjärta.

En annans ord

augusti 23, 2015

Mark Levengood i min studentkårs tidskrift Ultunesaren för många herrans, mer än 25, år sedan:

Om du skulle få erbjudandet att hålla en föreläsning för Ultunas studenter, vad skulle du prata om då?

Då skulle jag säga: Alla blivande bönder, se till att ni inte har en massa traktorer som inte fungerar liggande på marken omkring era bondgårdar, en massa skräp som ni säger att ni ska laga vid tillfälle, men det blir ju aldrig något tillfälle, dom bara rostar sönder och ligger och skräpar i nåt dike, för att inte tala om dom där fula badkare som man vattnar kossor med, det är så fult. Och till er kvinnor som ska bli bondmor, köp inte såna där syntetiska tröjor med tigrar i silvertråd och juvelögon som man köper på Barbros Mode inne i närmsta stad. Det är fult! Klä er i ylle eller vad som helst. Det skulle vara mitt budskap.

Med andras ord

augusti 22, 2015

Det finns en känsla av enorm orättvisa i världen och den känslan har påverkat mig mycket. När jag var barn förberedde man mig inte, ingen förklarada att världen var en så våldsam plats, och det våldet konfronteras jag med dagligen. Och för att överleva det måste jag skapa mer våld; ett slags motvåld. Det finns inget bra ord att förklara det med. [Det intensiva, det chockerande, det svarta] är vad jag menar är värt att visa. Det handlar om att materialisera det jag ser, känner och upplever varje dag. Fotografierna motsvarar det. Jag ser inte något som helst intresse i ett fotografi av ett kyssande par under en palm i ett tropiskt land. Det är en falsk lycka. De mörka bilderna är verkligheten.

Paulo Nozolini, portugisisk fotograf i en intervju i söndagsbilagan till tidningen P’ublico maj 2013

Min svenska livlina

augusti 20, 2015

Jag rattar mig genom hela FM-bandet på köksradion vid niotiden på kvällen. En kanal sänder sportnyheter. Den klassiska musikkanalen är det så dålig mottagning på att jag måste ha ljudet på det högsta och stå precis vid radion. En kanal spelar fado. Alla andra kanaler spelar listmusik.

Plötsligt förstår jag varför det är så vanligt att ha en teve inom hörhåll från kök- och matplats här. Och jag tackar för teknik som för Sveriges Radio P1 till min dator och poddspelare.

Det finns tre Public Service-kanaler. Antena 1 har information och musik om vart annat, ungefär som svensk lokalradio. Jag har den inrattad i köket ibland, tills jag tröttnar på mängden fado de spelar. Antena 2 har klassisk musik och lite litteratur. Jag har ofta tänkt att den torde ha så få lyssnare att det är märkligt att den inte redan avskaffats, men på sistone har jag hört den ljuda i både parkeringsgarage och skolvaktmästeri, så kanske har jag bara fördomar. Den tredje vet jag faktiskt inte vad för funktion den fyller. är för ung musik.

Men något som kan mäta sig med SR P1 eller BBC Radio Four finns inte. Skivat bröd tycker jag inte är särskilt intressant men talad radio, det är det bästa som finns!

Var jag helt oväntat befann mig min första semesterdag

augusti 18, 2015

IMG_0327

I Portugal börjar fotbollssäsongen i september och slutar i juni. I augusti när människor är semesterlediga och många av de arbetsutvandrade portugiserna är på plats i sina ursprungstrakter passar klubbarna på att med pompa och ståt presentera kommande säsongs spelare och utstyrsel och spela en vänskapsmatch. Det brukar jag svalt låta P åka på medan jag gör något annat. Men i år inföll presentationen på vår allra första semesterdag och tanken på att göra något helt oväntat annorlunda var mer lockande än tanken på att få ha huset alldeles för mig själv några timmar.

Om fotboll i ett land där det finns tre dagstidningar som bara skriver om fotboll och annan sport ska jag skriva en uppsats en gång. Eller i alla fall en bloggpost. Men det är inte den här.

Den här gången nöjer jag mig med att säga att jag kan föreställa mig vilken upplevelse det måste vara för den som är djupt engagerad i sitt lag, att en gång i veckan sitta på ett fullsatt stadium med femtiotusen andra och gå upp i spelet under 90 minuter.

Och att oj vad alla män vred huvudena ur led när den nye målvaktens fru dök upp.

Semesterdagbok II

augusti 17, 2015

Jag äter små små gröna plommon och färska fikon och kommer ikapp.

Ägnar mig åt platser som blivit så eftersatta under arbetsmånaderna, särskilt de senaste, att de slutat vara de trivsamma platser jag vill vara på. Arbetsrummet, trädgården – återerövrar dem.

Hittar mig själv igen. Hinner tänka tankar och orkar lyssna på och läsa annat än det jag måste. Lyssnar på Ulla Skoogs Sommar och påminns om alldeles enkla självklara saker som vad som är bra och genuint och att man kan ju inte välja dålig färg bara för att den torkar snabbt.

Läser om den engelska arkitekten Carolyn Steel och hennes arbete kring maten vi äter, var den kommer från, hur den kommer till oss, hur maten har en roll i stadsplaneringen. Lyssnar mig igenom hela hennes två timmar långa föredrag och tänker många tankar. Om att henne vill jag bjuda in till en kongress jag organiserar om ett år. Om hur jag under de senaste åren sällan tänkt på det politiska i vardagen, att jag faktiskt uttrycker en åsikt genom mycket av det jag gör: köper grönsaker direkt av odlaren på marknaden, går till jobbet, ohar bil, köper skor som är gjorda här.

Vad säger det om mig?

augusti 11, 2015

Jag anstränger mig att lyssna på så många Sommar som möjligt. Det är enda gången om året jag anstränger mig att vidga mina vyer, höra olika perspektiv.

Men self-rightousness och framgång har jag så låg toleranströskel för. Systembolagets VD stängde jag av efter ingressen som bara den gav mig en överdos av självbelåtenhet å företagets vägnar och förnuft. Och han som är chef för Singapore-börsen, orkar jag verkligen med honom? Och dagens, som är forskare i ett ämne många av mina kollegor håller på med men som är ohyggligt mera framgångsrik och som blev professor vid en ålder jag knappt hade disputerat? Och den nya ledarskribenten i GP som ser ut som en artonårig Margaret Thatcher?

Men förre statsministern, honom ska jag nog trots allt ge en chans.

Semesterdagbok I

augusti 9, 2015

Idag skulle man kunna torka tomater och fikon i solen. Tvätten jag hänger upp före sju på morgonen är snustorr vid nio. Mitt på dagen går jag ut och hämtar in några rosor att sätta i en vas i badrummet. De vissnar fortare ute på busken än inne i vatten när det är så här varmt och torrt.

Eftersom det här är staden där inget är insmickrande tillrättalagt har strömmarna vänt och när det är trettioen grader i luften är det femton i vattnet. Jag skjuter på badturen till i morgon.

För i morgon är jag ju också ledig. Det är det som är semester, att man inte börjar jobba igen bara för att det har gått två lediga dagar.

Jag vaknar tidigt på morgonen av katten som just kommit hem och talar om det och vill umgås intensivt i två minuter innan hon rullar ihop sig ovanpå en bokhylla och somnar. Eller, egentligen är jag vaken sedan åtminstone en timme, en timme som jag har legat och lyssnat färdigt på Sommar med Olle Jönsson och Syster Karin och hoppat över sjuttonåringen som vill göra ett sådant intryck på världen att hon inte blir bortglömd efter sin död.Och jag har blivit en liten aninng melankolisk över tiden som går och människorna som varit och livets förgänglighet.

Nere i köket gör jag te i en av de stora frukostkopparna som jag älskar och blir vemodig av på samma gång, de som mamma hade med sig som present till mina morföräldrar när hon arbetat några månader i Frankrike på 1960-talet. De stod i källaren i morföräldrahemmet och kanske tyckte inte mormor att de passade till någonting i hennes hushåll där man drack kaffe ur små koppar på fat. För mig står de för så mycket viktigt och känslofullt: att vilja och våga och bryta upp och komma tillbaka och vara på väg bort och älska och vilja dela med sig av och kanske inte förstås.

Så jag tänker lite på mormor och mamma och mig och sedan gör jag en kakdeg och tänker att det skulle mormor också ha passat på att göra så här tidigt på morgonen innan det blir varmt. Jag gaskar upp  mig och tänker att det här vemodet kanske mormor också kände fast hon inte hade ord att sätta på det.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.