Lyxresor?

februari 8, 2016

Är det lyxigt att resa i jobbet? Det beror nog verkligen på vad för slags arbetsresor man gör och vad för situation man har utanför jobbet. Det verkar inte avundsvärt att kombinera en räcka rutinresor i kombination med små barn och andra åtaganden hemma. Fast ostörda nätter och hotellfrukostar står högt i kurs hos smabarnsföräldrar, så det finns förstås guldkorn även där.

Resor som mina är till största delen ett privilegium. Jag är min egen chef och det är ingen som ger mig order om att jag ska delta i en viss konferens eller ett visst möte. Att tolka det som att jag har stor valfrihet är diskutabelt, för det är en underförstådd förutsättnig att jag är med i nyckelsammanhang om jag ska fortsätta att ha det jobb jag har i den ställning jag befinner mig. Men jag kan i alla fall välja bort en del. Och jag väljer bort alla resor utanför Europa om de inte är alldeles oemotståndliga eller jag har en inbjudan. De senaste tio åren har jag flugit över Atlanten två gånger, så det är ganska mycket jag har valt bort.

Att se nya platser är ett stort plus i den typ av resor jag gör, liksom att återse intressanta städer. Förra året var jag i Zagreb och Linz i jobbet, året dessförinnan i Prag. Under en period var jag i Edinburgh två gånger om året; nu åker jag regelbundet till Lissabon och Bryssel. Jag har inte utrymme att alltid lägga till tid för turism, men så långt det är möjligt ser jag till att hinner uppleva något av platsen jag befinner mig på. I Zagreb smet jag iväg en lunch till Gamla Stan och fann ett helt underbart museum (och lät lunchen äta sig in på eftermiddagsprogrammet så att jag hann titta på alla de fantastiska tavlorna). I Linz sprang jag åtta kilometer längs Donau en regnlg morgon. I Bryssel köper jag alltid en ask med nordafrikanska bakverk till P i en liten butik på Rue de Beurre.

Ett lika stort värde är att resorna sätter ett semikolon i tillvaron. Under en kort period befinner jag mig utanför vardagen och utanför det ständiga flödet av allt som är ogjort och allt som pockar på ens uppmärksamhet. Det ger ett särskilt sinnestillstånd som jag behöver, en öppenhet, en avspänning, som jag saknar när jag inte får en regelbundn dos av den.

Den stora baksidan är underskattandet av den tid och kraft resorna tar. Skolexemplet är de resor till huvudstaden jag gjorde när jag arbetade på ett svenskt statligt verk i en mindre svensk stad. Det gick två direkta X2000-tåg om dagen, ett som tog en till Stockholm i tid för ett möte som började halv tio  och ett som tog en tillbaka efter ett möte som slutade fem. Resan tog tre timmar, och följaktligen betydde en resa att man gick hemifrån kvart i sex och kom hem kvart i tio. Det var två kvällar som gick åt till att komma i säng i tid inför resan och att inte ha kommit hem från den än. Men på papperet var det en endagsresa. Att vi åkte första klass var en mager kompensation för den förlorade tiden.

Esprit d’escalier au contraire?

januari 28, 2016

Min mobiltelefon ringer medan jag travar längs lördagsshoppingstråket. Jag svarar och i andra änden frågar en mansröst vem han talar med. Jag säger mitt namn och han svarar med fåraktig stämma ”Vem??”. Man kan ju förstå det; även om mitt efternamn egentligen inte alls är svårt för en portugis att skriva eller uttala så är det helt okänt för de flesta och därmed ”konstigt”.

Och det är är här jag plötsligt finner mig själv vara så kvicktänkt och välformulerad att det liksom blir för bra. För jag svarar direkt precis vad som visserligen är helt rimligt men kanske inte så väluppfostrat att om han inte vet vem det är han talar med efter att jag har sagt mitt namn så har han nog fel nummer.

Han finner sig och säger att så är det nog och så avslutar vi samtalet.

be yourself, no matter what they say

januari 18, 2016

Det var anglofilen i mig som först filltalades av Stings Englishman in New York, långt innan jag själv blev en legal alien och ännu längre innan jag hörde talas om Quentin Crisp som låten är till och om.

Allt oftare känner jag mig numera som en alien inför Sverige. Det är förstås inte så konstigt. Portugal har funnits med i mer än halva mitt liv nu, det är över femton år sedan jag bodde i Sverige och sedan 2010 har jag aldrig varit mer än 10 dagar i sträck i mitt ursprungsland. Under samma period har Portugal och Sverige dessutom blivit mycket mera olika verkligheter än de var innan den ekonomiska krisen och den så kallade flyktingkrisen.

Ibland handlar det om rent praktiska saker. Jag ska resa norrut, visserligen inte till Sverige men till norra Storbritannien. Och jag vet inte längre hur man klär sig för nollgradigt utomhus och uppvärmda hus. Jag är expert på fjorton grader utomhus och sjutton inomhus. Men det enda jag numera vet om att klä sig för kallt ut och varmt inne är att jag alltid får det om bakfoten. Jag tror inte ens att jag har kläder för fyra plusgrader ute och tjugotvå inomhus.

 

 

Taikon

januari 17, 2016

Dokumentären går att se på SVT Play till midnatt. Enastående måste de vara / ha varit, Rosa och Katarina Taikon. De fick göra revolution mot två samhällen – det svenska och det hennes familj stod för. Fast det senare nämns bara med ett par meningar av Katarina själv, när hon berättar hur hon rymde ur det äktenskap hon som trettonåring lovats bort till.

Jag önskar att den här filmen och Katitzi-böckerna spreds till andra europeiska länder i en informationskampanj – till majoritetsbefolkningar och till romer. Till eftertanke och inspiration. För vad är det för Europa vi har när man ska göra det till yrke att tigga utanför svenska snabbköp.

Att ta saker och ting med humor

januari 16, 2016

Det är jag inte så bra på. Jag blir nämligen lätt arg. Man kanske kan säga att jag tar dem med humör? Men man kan väl öva sig på det man inte är bra på och kanske bli bättre.

I förmiddags kom vi ihop oss i köket som vi rätt ofta gör. Det är mest där vi gör saker tillsammans, och det är väl då det gnistrar. Särskilt runt P som har ännu kortare stubin än jag och som gärna generöst uttrycker sin irritation över praktiska ting.

Jag hade rätt tyckte och tycker jag. Han hade ingenstans att hålla till med monterandet av tårtan till svärmor vars uppvaktning vi förberedde – eftersom han aldrig plockar undan något. (Den enda uppgift jag radikalt aldrig utför är att plocka ur diskmaskinen, för det är den enda undanplockning P utför, och för att det inte ska vara jag som plockar undan allting har vi kommit överens om det. Det vill säga, det är min anledning till överenskommelsen, om P är med på den tolkningen eller bara har accepterat ändå vet jag inte!). Det sa jag också. Eventuellt inte med min vänligaste röst, för jag är rätt eldfängd själv som sagt och tar inte fnysningar och fräsande med ro. Som vanligt ledde detta inte till något annat än att vi tjafsade på varandra. Jag fick framför allt veta att nu räcker det.

Jo, tänkte jag, nog räcker det. Det är jag som stickat strumporna som hon ska få och det är jag som bakat tårtan vi ska äta. Det gör jag så gärna, för min svärmor är en snäll och vänlig dam som alltid tagit emot mig med öppna armar och aldrig ifrågasatt mina märkliga svenska vanor, och hon älskar svenska gräddtårtor och hemstickade strumpor. Jag har inte heller något emot att det är jag som ska gå och hämta den beställda maten, för jag tar mycket hellre en promenad i det vackra vädret än sitter en extra halvtimme i en mörk lägenhet.

Men medan jag borstade tänderna svalde jag ett antal sarkasmer om vems mamma det var och så vidare. Och så gick jag ner igen och sa med ett – möjligen snett – leende att om det nu var så att det räcker så kunde väl P ta och samla ihop det där som han förberett för mammans födelsedag och gå och uppvakta henne med det. Och säga vad man vill om P, men långsint är han inte och humor har han. Så ironin gick honom inte förbi.

Att steka ägg klockan sex på morgonen

januari 15, 2016

Jag gör det för att jag är vaken, inte för att jag ska sätta i mig dem på stört, men för att jag ska ha ett till min matlåda. Det är en av de få gånger då jag uppskattar vår allt lynnigare gasspis, för på den passar den lilla lilla stekpannan som är lagom för just ett ägg, som snabbt blir färdigt och snabbt svalnar till den skafferitemperatur som råder i vårt kök vintertid.

Inte ens den som har centralvärme har värme i köket i Portugal. Köket är inte där man har matplatsen, det är där man bereder maten. Och den värme som uppstår av det är den värme man har. När det som förra helgen är arton plusgrader utomhus och 100% lufffuktighet blir det kondens precis överallt av att man kokar ris. Det är inte direkt mysigt, men det är som det är.

När P steker ägg gör han det i rikligt med olivolja, som han pytsar ovanpå ägget med en sked medan det steker. Gulan ska vara alldeles lös så att man kan doppa en brödbit i den. Men han skulle aldrig få för sig att steka ägg klockan sex på morgonen. Jag vill ha mitt ägg vändstekt. Egentligen skulle jag vilja ha gulan lagom krämig, men jag steker inte ägg tillräckligt ofta för att ha känsla för det. Och till dess att jag ska äta det här ägget om sex-sju timmar har det förlorat sin nystekta charm i alla fall.

Det var länge sedan jag åt ett stekt ägg senast. Jag skulle kunna tänka mig att steka ett till, till frukost. Men det blir nog yoghurt som vanligt. Om bara jag kan få slut på den här bloggposten så att jag kan gå och göra något annat.

En juninatt

januari 10, 2016

nattkyla in genom öppet fönster

för med sig blomdoft och näktergal

evighet i ögonblick och andetag

Om Lars von Trier vore chilenare…

december 26, 2015

…skulle han ha gjort den här filmen.

Vilket är fullständigt orättvist att säga, eftersom Pablo Larraín är en regissör som står för sig själv. Men jag måste försöka placera den här märkliga och fascinerande filmen i ett sammanhang av referenser jag redan har.

Jag såg den I Bryssel veckan före jul. Jag brukar bo på samma hotell var gång jag är där och jobbar, och i samma byggnad ligger en liten märklig biograf där man inte kan se en enda blockbuster men väl alla de filmer som vunnit pris och kritikerlovord på festivalerna. Man kan också få ett glas vin, men knappast popcorn.

Jag måste erkänna att det var först tredje gången i stan som jag vågade mig på att se en film. Jag är ovan att gå på bio sedan alla oberoende biografer i Porto slagit igen. Och så visste jag inte hur det var med dubbning och textning i detta tvåspråkiga land. En film dubbad på franska ville jag inte hamna på.

Men den här gången stod jag och läste noga på programmet och upptäckte att det stod ”geen nederlandse ondertijtelen” på ett par av filmerna. Ingen nederländsk textning, alltså. Men bara på några stycken, Så då torde det ju vara nederländsk textning på de andra. Och det kan jag läsa tillräckligt för att inte tappa bort mig helt.

Det visade sig vara tvåspråkig textning. Den översta remsan på franska, den nedersta på nederländska. För mig tog själva språkfrågan en oväntat stor del av min uppmärksamhet. Av den talade spanskan förstår jag kanske hälften, av den skrivna nederländskan aningen lite mer. Mitt emellan dem var jag tvungen att aktivt ignorera den franska textremsan. Och så försöka pussla ihop det jag förstod av spanskan med det jag förstod av nederlänskan.

Det var tur att det var en långsam film om fyra före detta präster och en nunna i en gudsförgäten by på den chilenska kusten.

Lucka 24: z som i Zé Maria

december 24, 2015

Heter man José får man räkna med att kallas för Zé. Och det är inte helt ovanligt att heta José Maria, som då i ”kortform” blir Zé Maria. Det är en märklig företeelse tycker jag: ett manligt och ett kvinnligt förnamn på en och samma person. José Maria är en man, medan Maria José är en kvinna. Alldeles självklart, eller hur? Ganska vanliga namnkombinationer här. Att heta Jesús i förnamn som många män gör i Spanien är däremot inte alls vanligt i Portugal.

Nyårspromenad 2009 014.JPG

Oavsett om ni tillbringar den i sällskap med Maria, Josef och Jesusbarnet eller med jultomten så önskar jag er en riktigt God Jul!

021

Lucka 23: y som ípsilon

december 23, 2015

Med bokstaven y är det som med bokstaven k: de finns i alfabetet men de förekommer inte i portugisiska ord. Ípsilon säger man när man bokstaverar och kommer till y. Och så heter också den eminenta kulturbilagan till Público, som kommer på fredagar. Den är huvudanledningen till att vi har tidningen på fredagar också och inte bara på lördagar och söndagar. Framför allt sedan jag missade att Rufus Wainwright skulle ha konsert i Porto. ”Det vill jag inte missa igen” tänkte jag och utökade prenumerationen. Men väldigt ofta blir det ändå inte av att jag läser den.

Jag funderar ofta över om jag har mer att göra eller mindre energi, för för femton år sedan hann jag läsa mycket mera tidning än jag gör idag.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.