Två insikter

juli 29, 2015

Jag tycker det är roligare att läsa lusen av min postdok än att skriva anslagsansökan. Och jag behöver semester.

Villmor Kryss

juli 28, 2015

Att Nisse Hellberg från Wilmer X sommarpratar och spelar musik är liksom himmelriket för mig. Ibland är jag en mycket enkel själ.

Telegrafiskt

juli 27, 2015

Eller, så kort som telegrafiskt hinner jag inte skriva.

Damen i cafeterian på jobbet har så lite kaffe och så mycket mjölk i att jag får köpa en automatkaffe och hälla i för att få rätt balans i mitt mjölkakaffe.

I tätorten dit min far en dag ska flytta finns en enda hyresledig lägenhet och två bostadsrätter till salu i tråkiga hus med trappor och ingen hiss. Det finns ett litet charmigt hus på en bakgata utanför centrum som han skulle kunna bo kvar i mycket längre än han kan göra på gården, men han bor ju inte där nu och priset för att bo kvar så länge på gården är att män är närmre döden när man till sist flyttar.

Atlanten var stilla och vattnet glasklart och sexton grader i går morse. Mina nio morgonkilometer med åtföljande bad har en återstållande och upplivande effekt som gör resten av söndagen lätt. När semestern börjar tänker jag lägga till ytterligare en sväng och kanske komma upp i tolv kilometer. Så långt är det bara trevligt, men vill jag verkligen hoppas på att springa halvmaran på två timmar om två månader måste jag träna på ännu längre sträckor och högre tempon. En del av mig  vill inte alls det, en annan inser det existentiella värdet av att lägga lite fler nära-döden-upplevelser till den vanliga vardagen. I jämförelse med förra året, då jag gick från fem till tjugoen kilometer på två månader har årets träning varit en behaglig sommarbris.

Spring inte så fort

juli 21, 2015

Tänk om min mamma får träffa Robert Broberg på sin födelsedag?

Nej, jag tror inte på ett liv efter detta. Men vet gör man ju inte, och det är fint att leka med tanken en liten stund.

Men när den stunden är över bör man komma ihåg att livet är här och nu och inte något att springa ifrån.

Billigt tal

juli 20, 2015

Fala-barato, en billighetspratare är man på portugisiska om munnen bara går på en. Jag tänker på det när vi har några dagars besök av en god vän från en annan plats och andra tider, som nu är här med hela sin familj. Hans fru har inte mer än hunnit innanför dörren innan hon säger att hon skulle vilja hitta en plats där hon kan köpa portugisiskt kakel att ta med sig tillbaka. Sedan pratar hon närmast oavbrutet i fyra dagar. Det är tröttsamt. Och jag blir mer än trött, faktiskt direkt störd av något som kanske är en oundviklig konsekvens av att prata så mycket. Mycket av det hon säger lägger hon själv ingen vikt vid. Kakelfrågan är bara början, sedan är det om det finns något museum som vore intressant för barnen, var det finns en affär med musikinstrument, om det går att få någon annan sorts pizza än de som står på menyn, Lika snabbt som hon har sagt det så har hon glömt bort det. Jag som tar det man säger på allvar är varje gång på väg att försöka ta reda på om det ena eller det andra är möjligt, innan jag påminner mig om att inte lägga större vikt vid saker och ting än vad den som säger det gör. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig som en del i ett falskspel.

En julimorgon

juli 16, 2015

Känslan att gå ut i trädgården tidigt på morgonen. Bara känslan att gå ut i trädgården. Det lite obekväma klivet nedför det översta trappsteget som är extra högt, så högt att katten har fått en liten extratrappa till sin lucka. Doften av rosor längs vägen ner. Klätterrosen som blommat oavbrutet sedan slutet av april har fortfarande knubbiga rosa rosor. Vid foten av trappan måste jag mota undan en gren av solanum-busken för att komma fram. Jag vänder blicken tillbaka och ser den gröna portalen som rosen på fyra år svept in sitt hörn av bakgården i. Lycka! Jag älskar det gröna som skuggar, nästan mörklägger en grå morgon som idag. Som när man kommer in i en riktigt lummig bokskog så här års, när löven nått sitt mörkaste gröna. Jag nyper av några överblommade ringblommor och får den karakteristiska doften på fingrarna. Jag lyfter locket till komposten och förundras över hur  mycket förra veckans hushållsavfall redan sjunkit undan, liksom jag brukar lyfta locket på den mognande kompostbehållaren och förundras över mängden daggmask och deras aktivitet. Två stolta rudbeckior har slagit ut medan jag varit borta några dagar. Det är årets första av ett växande bestånd som kommer från en liten planta jag tog med från mitt föräldrahems trädgård för tre eller fyra år sedan. Av gullris, rudbeckia och höstanemon är det bara rudbeckian som är kvar. Den trivs å andra sidan så mycket bättre och sprider sig stadigt för varje år.- Det går inte på en gång att etablera en trädgård, särskilt inte när man tar de flesta plantor som sticklingar och inte kan låta bli att experimentera med att försöka hitta växter som kan slå en bro mellan norra Portugal och södra Sverige. Jag har varit besviken många gånger, men nu tror jag att vi är på god väg.

Emeritus

juli 6, 2015

Idag har jag gett bort en smultronplanta. Till en professor som just gått i pension, en person vars vidsynthet jag har att tacka för att jag har den anställning jag har. Jag var på hans avskedsföreläsning i fredags och satt och grunnade på vad jag skulle ge honom, vad som kunde vara symboliskt utan att vara betungande. När jag kom att tänka på att både han och jag är trädgårdsmänniskor slog det mig. En aning tongue-in-cheek förstås, för så mycket mer än just emeritus-titeln har han inte gemensamt med Farbror Isak.

Varför jag gillar att lyssna på idrottare i Sommar

juli 6, 2015

Det tog ett tag innan jag började se mönstret i mina val av Sommarprogram som var intressanta. Idrottare lyssnar jag nästan alltid på, och blir faktiskt sällan besviken. Forskare och schlagersångare brukar jag undvika, vilket kanske är ett kapitel i sig.

Jag har grunnat mycket på varför det är så här.

Den springande punkten är tvivel och motgångar. Det finns alltid rejält utrymme för de där gångerna det var riktigt jävligt i idrottarnas historier. Det är inte självbelåtna framgångssagor – fast det handlar om Sveriges mest framstående idrottare med guldmedaljer och världsrekord.

Varför är det så? Flera orsaker, tror jag. För det första är det förstås så att idrottarna har de här upplevelserna. De i individuella grenar har varit med om att vara alldeles ensamma inför den största utmaningen – och inte hålla måttet. Fotbolls- och hockeyspelarna har varit med om att komma till ett annat land där man inte känner någon och där man kanske får sitta på bänken en hel säsong igenom. För det andra så har de flesta en avslutad karriär bakom sig, och kan kosta på sig att tala också om det som var mindre bra. För det tredje så mäts idrottares framgång uteslutande i det de gör och de har inget för att tala väl om sig själva.

I alla fall vad det gäller de sista två är det en radikal kontrast mot personer i min egen yrkesgrupp. Forskare går aldrig i pension och kan aldrig se tillbaka på en avslutad karriär. Och förväntas tala vitt och brett om sin egen förmåga och sina egna prestationer varje gång de söker pengar eller håller en föreläsning.

Sommar

juli 6, 2015

De som säger att det inte finns något i media som förenar alla svenskar längre har antagligen rätt, om de jämrör med Hylands hörna. (Jag har fyllt 45 och jag minns inte Hylands hörna, så dess relevans som måttstock börjar väl falna). Men finns det någon kandidat så är det väl Sommar i radion. Det nämns på de flesta bloggar jag läser, någon gång under sommaren.

Vissa år har jag ambitiöst lyssnat på vartenda ett i poddversion. Förra året hade jag inte alls någon Sommar-lust och jag var mycket selektiv. I år har lusten återvänt och jag tänker göra i alla fall ett första försök att lyssna på alla, utom möjligen de som jag känner till och inte är intresserad av. Att lyssna på helt okända som jag aldrig aktivt skulle leta upp är ett sätt att utmana sig själv med nya sätt att tänka, och det kan behövas i dessa dagar av allt mer väljande av det man redan känner och vet att man gilar.

Jag brukar lyssna i poddversion, för alternativet för mig är att lyssna via datorn och det är sällan jag vill sitta just i det rummet. Då hör man bara lite, lite av musiken, vilket i ganska många fall är en fördel. för att tvingas lyssna på musik jag inte tycker om är mer utmaning än jag vill ha.

Så här långt i år:

Redan lyssnat på: David Batra (har jag redan skrivit om), Bengt Baron (jag gillar att lyssna på idrottare av skäl jag kanske utvecklar här), Kenneth Macartney (Oh Canada! Jag har bott där ett halvår och jag tycker mycket om landet, och bra musik gör de också), Anna Mannheimer och Peter Apelgren (stundtals flamsigt men sådant som får mig att skratta högt!, stundtals allvarligt), Slavosh Derakthi (en bra och givande utmaning enligt beskrivningen ovan).

Ska lyssna med musik: Kalle Moraeus (bör man göra när det är musiker!), Mona Malm

Låter nog bli: Liza Marklund

Intervju med Karin Johannisson

juli 1, 2015

Skam till sägandes har jag aldrig läst något av henne, men mycket om det hon skriver. Och jag tycker om intervjuer som den här i Sydsvenskan. Och så ska jag inte sticka under stol med att jag beundrar henne. .


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.